Häromdagen tröttnade jag bara. jag bara kände att nu är det nog. det här går inte. det här funkar fan inte för fem öre och aldrig i helvete att vi kommer hinna klart med det här och jag vill inte lämna in nåt värdelöst som inte kommer bli godkänt ever ändå. så jag gick upp till kicki och sade att det inte gick. att vi inte skulle kunna skicka in nån för jag KAN inte jobba med den där jävla människan! det går bara inte! jag har försökt nu så jäkla länge men det har aldrig lossnat, aldrig kommit nånvart utan stått och stampat på samma jävla statiska ställe hela tiden!

kicki förstod och sade att vi inte behöver gå upp med uppsatsen. TACK! tack så enormt! och jag kommer tjata mig till att få göra det enskilt sen för om de försöker få mig till att jobba med henne igen så kommer jag tvärvägra.

och hon ser det som ett stort misslyckande. hon såg det som att vi nästan var klara. men snälla, vi hade två ofullständiga perspektiv! tre och en halv sida av femton och hon förstod överhuvudtaget inte vad det var vi skrev om! alls! vad är en analays? jag förstår inte vad det är vi ska göra? nähä. biggest surprise ever att du inte skulle greppa det.

och sen telefonsamtal vad är det med mig, kan jag ändra på nåt? jag vet faktiskt inte. jag kan bara inte med dig. personkemi eller vad det nu är, jag vet inte. men jag kan inte. inte överhuvudtaget. det känns bara skönt, just nu tänker jag på mig själv och inte det minsta på om hon blir ledsen över att jag äntligen, FINALLY säger åt henne rakt ut att jag kan inte jobba med dig, sorry, men det går inte!

blä. så nu blir det merarbete i nästa kurs, men det är det värt. det gör faktiskt ingenting alls.


johan kommer snart, på torsdag. snart bara en dag kvar. längtar dit.