vet inte varför det stör mig så, men stör mig gör det. på nåt sätt så blir jag bara arg och förbannad och alla de minnen jag faktiskt har från falköping bara försvinner iväg med hans semi-poetiska omskrivningar för svart asfalt. jag menar, på hur många olika sätt kan man egentligen skriva att asfalten är mörk, och så regnar det. känns lite varan-teatern med astrid lindgren-remakesen, fast det här är ju på allvar för det här är en Allvarlig Ung Man som skrivit en debutroman om sin hemstad och hur det är att vara en snäll kille i en hård värld och det är bara blaj. Totalt bullshit. hur många fler tillbakablickar på tonårsfyllor orkar man egentligen med?

att de dessutom tar plats bakom den gamla bensinstationen mittemot terassen eller längst upp på wetterlin (ah, han sabbar mina minnen av kartellendagarna där uppe också) gör att det bara blir klysch och jävlerier. jag vill inte läsa halvkass "svår" indiefjortispoesi om falköping. jag har mitt eget huvud som gör det bra själv, tack. bara att jag har vett nog att inte göra en jävla bok av det. jävla ronnie sandahl.

och jag låter så sjukt bitter.