kärlek

ska strax gå och lägga mig, klockan är well over fyra, men tänkte göra en liten love-whinge först. det är snart 80 dagar sen david åkte hem. över 70 dagar sen jag fick gå hand i hand med honom, 70 dagar sen jag fick säga god natt och somna brevid hans rygg, över 70 dagar sen han kramade om mig i köket när jag diskade och han tittade på, eller vi lagade mat tillsammans eller bara gjorde något tillsammans överhuvudtaget. över 70 dagar sen jag fick se honom i ögonen när han sade att han älskade mig.

det är jobbigt, klart som fan att det är asjobbigt. jag älskar snubben till små små bitar och får inte träffa honom, inte ens en liten stund och det kostar 14500 att åka över halva jorden och fira jul med honom.

Men! det stora men. Det är värt det. klart som fan det är värt det alltihop. att ha ett förhållande som sträcker sig i halvårsperioder är inget emot vad jag känner för den här mannen. när han säger att ja, jag kan tänka mig att flytta till sverige. Och jag bara går sönder i små bitar inuti av kärlek till den här mannen som älskar mig så mycket att han kan flytta ifrån hela sitt land för att vara här nära mig. Jag skulle göra precis samma sak. Mamma undrade det här och en del dagar är jag helt livrädd och vet inte vad jag känner och jag är livrädd för att jag ska sluta känna och känna för någon annan, något annat men sen pratar jag med honom och det kommer som en stor våg (klyschor, klyschor) alla känslor på en gång och jag behöver inte vara rädd mer, för det är så korta ögonblick i taget som jag känner så och sen bara älskar jag honom trots allt avstånd, trots att det är hela jorden emellean, ja, på grund av att det är hela jorden emellan och jag bara känner att det här är mannen jag vill vara hela livet med, även om det tar lång tid innan vi två kan var tillsammans hela livet och jag kan inte vara utan honom, utan allt han är, utan allt han säger, allt han gör som bara gör att jag känner mer och längtar mer för varje dag att bara åka ner dit och träffa honom.
det är 79 dagar sen han åkte, 79 dagar sen jag grät på flygplatsen och på tåget hem för att han han åkte bort från mig. 79 dagar utan mitt livs kärlek (ja, kan helt utan tvekan kalla honom för det, för det är just det han är, den jag vill var med jämt, hela mitt liv, alltid) utan att jag får somna brevid, utan att jag får hålla honom i handen på promenader, utan att jag får se honm i ögonen när han kommer och vi är så nära som man bara kan vara och han bara blir sådär mjuk i hela kroppen och i ögonen och det bara får mig att bara vilja vara nära honom mer, hela tiden.

det känns som om this is it, jag har inget att jämföra med, men det känns verkligen som this is it. det här är han jag ska vara med. jag har hittat mitt halva äpple som jag passar ihop med och tillsammans, nånstans i mitten av hela världen som vi har att arbeta över, så går de här två halvorna ihop. det är han och jag. att det är mellan sverige och australien är bara något tillfälligt att passa in. isabelle och david. Han pratar som om det är en självklarhet. och det är det också. en självklarhet. jag har hittat min halva och är lycklig. jag är det. bara jag tänker på. jag har hittat den jag ska var med tror jag. en sjukt läskig tanke, fast å andra sidan inte alls. jag är 23 och har det redan. vissa tar hela livet på sig på att leta. jag vet vart jag har min. och att jag har honom. jag älskar honom.