kom närmre!

äh vad fan att det ska vara så jävla svårt då. jag älskar ju snubben och han älskar mig men jag saknar honom bara hela tiden, vill se hans ögon och känna hans andedräkt mot halsen när vi somnar och hans hand i min när vi bara går sådär fånigt parigt på parpromenader.

jag får träffa honom igen, snart (110 dar kvar). planeringen är ju i full gång av vår semester och julen tillsammans med hans föräldrar och syster. det blir min första jul utan min familj, men det gör inget. familj är väl dem man älskar?

men just nu toksaknar jag, sådär så att det drar i bröstet på mig, trots att vi pratar flera gånger om dan. fan.