Kemi på en måndag

Sitter och försöker skriva något intelligent om hur en lärare egentligen ska kunna göra labbverksamhet intressant när den introduceras runt elva-årsålderna. Hur ska man låta bli att avskräcka elever för all framtid genom 3 stycken A4 med förhållningsregler (det här får ni ABSOLUT inte göra i en labbsal, då kommer ni och alla era klasskompisar att dö!) samt trycket att alltid skriva labbrapporter om allting de gör (que? labbrapporter? tror inte det. fyra rader om saker som flyter i olja är inte en labbrapport, så varför ens bemöda sig med att försöka få elever att tro att det är en labbrapport de skriver?). Det hämmar, sätter upp blockeringar, bygger upp väggar och tar bort allt det roliga och fascinerande med labbandet. Själva ordet, labb. Och så ser elvaåringarna framför sig spännande kriminalserier där poliser sitter i coola dräkter och pipetterar någonting och sen kan de få fast boven. Hur gör de? Saker som exploderar, saker som bubblar. Det ska vara farligt, det är de mycket medvetna om och om de fick chansen är jag helt säker på att de skulle live up to ansvaret och sköta sig helt exemplariskt utan en halvtimmes säkerhetsgenomgång eftersom säkerheten är viktigast på labb! På något plan har jag helt naivt trott att det är upptäckarglädje, lärandet, att bibehålla intresset för de naturorienterande ämnena som är viktiga, inte att alla tjejer måstse ha uppsatt hår för annars går labben inte att genomföra. Säkerhet är viktigt, men det ska inte överskugga syftet med labbarna!

Fan inte ett dugg konstigt att de tappar intresset för kemi, fysik, biologi redan i sexan när allt det som var spännande visar sig bara är båg. Det finns inte. Det handlar mest om att sitta still, lyssna och skriva. Ingen tolvåring vill sitta still, lyssna och skriva när det finns massvis med spännande experiment att genomföra. Vem vill skriva labbrapport när man kan bygga en vulkan? Det värsta är att jag antagligen om fem år kommer att vara exakt likadan, trots alla bedyranden jag gör nu mitt under brinnande utbildning om att jag minsann ska bli en annorlunda lärare, den där läraren som på ett helt fantastiskt pedagogiskt sätt väver in säkerhetstänkandet i labbandet utan att det blir tråkigt dravel som ändå ingen lyssnar på. Jag kommer sluta i en sliten labbsal och hålla föredrag om hur de ska klä sig, sätta upp håret, bete sig i timmar innan de ens släpps i närheten av en bunsenbrännare. Men hoppas kan jag ju, att jag förblir den jag är nu. Läraren eleverna kommer ihåg som hon som brann som en bunsenbrännare för sitt ämne om som fick dem att tänka att damn, kemi är inte så dumt ändå.