kärnan i det hela är detta, eller vad jag tänker på när jag inte är upptagen med att bläddra i IKEA-katalogen

De senaste dagarna har varit mycket kärnkraft för mig. Det har dykt upp i nyheter och böcker och radiodokumentärer. En del av det skrämmer mig, som vetskapen om reaktorer i Litauen med konstruktionsbrister á la Tjernobylreaktorn, eller atomskrotsupplagen på Kola-halvön, där Sovjet slängde av gammalt atomubåtsbränsle och drog. En del annat är fascinerande som Sveriges utveckling av kärnvapen, naturligtvis allting bakom en kuliss av "skyddsforskning". Nu blev det ju inte av riktigt som folk back in the days tänkt sig eftersom vi tydligen hamnade under USA:s kärnvapenparaply istället, men det är en helt annan femma.

Två artiklar i tidningar idag om dylika spörsmål, en i FT av alla tidningar om hur mycket det skulle kosta (400 mille) att helt göra sig av med anläggningen i Ranstad (var inte Ranstad en dålig idé från början bara? Uranet är ju alldeles för utspätt. Fatta de enorma mängder alunskiffer som skulle brytas och vilken kostnad anrikningen skulle dra) och en i DN om kärnavfall som förvarats i en gammal saltgruva i Tyskland sen slutet av sextiotalet. Det känns säkert och bra, go Tyskland. Tyska miljöministsern Sigmar Gabriel kallar det "- Europas mest problematiska anläggning." Mm tjena. I DN står det inget inget om faktiska läckor från anläggningen men här läste jag att radioaktivt lakvatten (halter åtta gånger högre än vad som är tillåtet) från anläggningen upptäcktes första gången redan -88 men att forskare på Helmholtz-institutet (som har hand om anläggningen) citat "did not consider that the leaks were worth a declaration to the press. We did not have the feeling that the public would be interested in knowing that radioactive brine is leaking in Asse II."

16 juni i år, alltså 20 år efter att det upptäcktes avslöjades det för allmänheten. Jag blir lite upprörd över sånt här alltså. Det känns inte helt ok. Min relation till kärnkraft idag jämfört med tio år sen är inte lika frostig. Jag kan acceptera att i nuläget finns det inga riktigt bra alternativ för att få fram den mängden energi som produceras i våra reaktorer och jag använder el lika mycket som någon annan och får väl därför anses medskyldig till att reaktorerna finns där och är i bruk. Men, det jag inte gillar med det och alltid kommer vara emot är ju att vi har ingen aning. Vi, eller de, eller vem man nu ska lägga över det på har ju egentligen ingen som helst aning. Det kan hända att vi får ett slutförvar, 400 meter ner i berggrunden och där ligger det i 100 000 år tills radioaktiviteten avklingat och allt är frid och fröjd. Eller så går det åt helvete. Just nu verkar det gå bra, men vad händer om 50 år? Och under tiden som vi väntar på det här slutförvaret och ett slags säkerhet ligger det i ett mellanlager i Oskarshamn, ja, det är säkert även där, men tillräckligt? Hur ska man föra kunskapen vidare? Om några tusen år när Sverige inte finns längre och future us (let them take care of the problems) börjar gräva för att göra, ja jag vet inte, vad som helst, och de kommer 400 meter ner och upptäcker att här ligger visst nåt som inte är så bra, fast det hade vi ingen aning om. Vad händer då?

Och det är bara onsdag. Jag kanske ska strunta i att tänka på det och nalla lite av farsans finwhiskey istället.


(och Roza, efter din runda på IAEA tror jag att du har bättre koll än mig på kärnkraftsfrågor, vid eventuella faktafel, feel free att rätta mig.)