Ah, hjälp, Panic! och jag är inte ens på nåt jäkla disco.
Vill inte tänka så här, övertolkar precis minsta lilla grej. han är inte pete, han kommer aldrig bli det, jag behöver inte oroa mig men jag tror att det var ett riktigt stort misstag att säga till honom att jag är kär i honom. det känns distans. litegrann. och även om det bara är lite så känns det och jag får panik. trots att jag är långt från nåt disco. det är ju sagt att han ska komma hit nästa vecka men han vet inte när än.
tänk om han tröttnat? redan? tänk om han faktiskt inte vill ha mig - panik och jag kan inte sluta äta och avskyr mig och det jag håller på med men kan inte sluta. kaloriräkning och jag går inte ens ut och joggar sitter bara och känner mig tjock och jeansen är tajta i midjan, men jag har panik och kan inte sluta. vill inte säga nåt. vill inte tjata, vara klängig. känner mig sån hela tiden. var det pete som fick mig sån här? var det hans attityd mot mig under ett och ett halvt år som fått mig till det här? som får mig att känna mig tjatig och klängig när jag vill säga hej, saknar dig. men jag vågar inte säga det för från pete fick jag ändå aldrig nåt svar, mest nåt suckande. sitter det så hårt i mig? sitter det kvar där? jag vill bara att alla såna känslor ska försvinna men de vill de inte göra. han är inte pete, jag vet det. han är helt helt helt annorlunda och det är annorlunda på alla sätt som finns men det är ett invant beteende hos mig som är skitsvårt att komma ifrån och allt jag vill säga är att jag saknar dig johan och jag vill träffa dig snart, men jag vågar inte säga det för nånstans tror jag att du kommer reagera som pete skulle gjort på det.

varför kan jag inte bara komma över det? och varför var jag ihop med honom så länge? så jävla inte-bra för mig har nog aldrig nånting varit. varför såg inte jag det i tid och varför ska det nu behöva gå ut över det här, som känns så bra, och det kommer gå ut över det, det märker jag ju nu.
jag vill bara vara lycklig ett tag, med johan. för jag är kär i honom ju.