Ok, det här kan bli rätt öppenhjärtigt men känner att jag måste skriva ner det. De som känner mig väl vet nog en del.
ok. I hela mitt liv har jag varit en knubbis. När jag var liten jobbade pappa och mamma var hemma, vi hade inte jättemycket pengar men vi hade det bra och det fanns alltid mat I skåpen och det gick aldrig någon nöd på oss. Särskilt inte på mig tror jag. Jag tror att jag från början åt lite för mycket vilket gjorde att jag sakta men säkert gick upp i vikt. Allteftersom åren gick blev det lite mer och mer, saker utöver den vanliga maten. Isglassar kunde jag avverka på löpande band, lätt 6-8 stycken på en timme. Frysta bullar, en hel påse. Fortfarande älskar jag att knapra på frysta saker. Kakor, överbliven mat från middagen. Jag kokade pasta och åt den och sen kokade jag en portion till. Det som var gemensamt för det var att det var socker. Mycket socker och jag fick egentligen aldrig nog av det. Jag rörde på mig en del, vi bodde ute på landet och jag älskar promenader och att cykla och det tror jag hjälpte att hålla det lite i schack. Jag var aldrig jättefet, men i trean på gymnasiet, strax innan studenten vägde jag mig på sjukhhuset när jag skulle dra ut en visdomstand (de behövde min vikt för att kunna räkna ut hur mycket lugnande medel jag behövde) och jag klockade in på strax under 85 kilo. Många är större än vad jag var, men till mina 1,64 meter var det rätt mycket. Då led jag egentligen inte av att vara tjock. Jag hade mina vänner som (åh, jag älskar er, ta det inte på fel sätt, jag säger inte att ni är feta!) som var mindre än mig, men ingen av oss var supersmalis, som Vero Moda-gängen. Det störde mig aldrig, jag fick pojkvänner (två! Johan och Jon, även om johan bara var i en vecka).
När jag flyttade hemifrån, upp till Norrköping tror jag att jag rätt fort klassades in som den tjocka tjejen. Inte den feta, men den tjocka. Jag fick vänner och det störde mig fortfarande egentligen inte, och en stadig pojkvän. Jag började umgås med en tjej som jag nu i efterhand har förstått hade ett väldigt extremt förhållande till mat, fast det märktes inte då. Men det färgade av sig och sakta men stadigt började mina tankegångar gå i andra banor. En del grejer hände och jag förlorade den vännen (bådas fel skulle man nog kunna säga, det var lite uppfuckat) men hennes tankegångar var kvar. Under den här tiden försökte jag för första gången aktivt gå ner i vikt, åt light hela tiden, tränade, men det fungerade inte. Jag började med P-piller och hormonerna svallade runt i min kropp. Hösten det året (nu är det oktber 2004) hoppade jag av min utbildning och tog ett år av, försökte bestämma vad jag skulle göra. Jag gick på soc.bidrag ett par månader (inget att skämmas för, det har Marcus Birro också gjort) och sen fick jag ett jobb på ett kafé. På våren började allting gå lite åt skogen. Jag mådde sämre, kände mig ensam, gillade inte mitt jobb särskilt mycket och maten fick en allt större roll.
Jag kommer inte ihåg den allra första gången jag stoppade fingrarna i halsen, men efter det vart det lättare. Det blev en vana, det var så lätt att bli av med det jag åt. Att kräkas gjorde så att jag kunde äta vad jag ville och att äta var vad jag ville. Jag gjorde det överallt. På kafeet där jag jobbade i disken kunde jag äta den överblivna kaksmeten och sen smita ut på toa, när jag gick ut och åt, lätt att smita ut på toa. Jag visste vilka ställen som hade stängda enskilda toaletter och inte bara bås, där är det för lätt att höra.
Hemma blev det värre. Gud så mycket pengar jag har lagt ut på att köpa nytt, fylla på, så att det inte märks. Inte bara mitt eget. Jag bodde ihop med tre andra och sånt jag inte köpte själv hade de andra. Om jag började gick det inte att sluta. Bröd, med vad som helst som är sött på. En macka, åtta-nio. Don't get me started on kalaspuffar. Ett halvt paket på en gång, utan mjölk, direkt ur paketet. Knäckebröd ska ju vara nyttigt, inte om man äter två stora rundlar med sylt på. Patrik som jag bodde med hade gjort en kladdkaka och jag hittade efteråt på en historia om att jag hade haft vänner över som hjälpte mig att äta upp den och jag bakade en ny till honom. Om jag åt något med socker i åt jag allt, det fanns liksom inga hämningar. Förrän efteråt. Då jag kräktes upp allt. Det hän de många gånger att jag var jätteduktig, inte gjorde något, åt nästan helt normalt i flera dagar. Det firade jag med att köpa godis, över ett halvkilo, åt allting jättefort. Godis gav mig nästan mer ångest än någonting annat. Det är svårt att kräkas upp godis, man kan hålla på i evigheter, men allt kommer inte upp. Bröd är en annan femma, det går lätt. Särskilt om man dricker ett glas vatten, väntar ett par minuter och sen går det hur lätt som helst.
Mönstret var socker och kolhydrater. Under den här tiden tränade jag också mer än jag gjort i hela mitt liv. Friskisgympa tre gånger i veckan, långa styrkesessioner hemma i rummet kombinerat med att springa upp och ner i trappan, blandande hopp och jogging på stället. Timmar åt gången. Långa promenader. Och jag gick ner i vikt. Rasade skulle man kunna säga. Runt 80 kilo som start, plötsligt var det 72, sen 68, sen 64. till 62 gick jag ner. Nästan 20 kilo, på knappt ett halvår.
Jag var ensam under den här tiden. De vänner jag fått under min första utbildning var inte långvariga. Idag skulle jag kalla dem ytligt bekanta och jag säger hej om jag ser dem på stan, men inte mer. Mina vänner från Falköping var alla långt bort. Eller nej, det är en lögn. Många av dem var då i Linköping, men långt bort rent mentalt. Jag hade kopplat bort det där och ville inte prata om det och bara låtsades att allt var normalt. Min pojkvän var där hela tiden, men ärligt talat var han inte mycket stöd. Inte för att jag inte tror att han försökte, han visste helt enkelt inte och när han fick veta om det visste han inte hur eller vad han skulle göra. Det var en ensamhet helt enkelt, och att vara ensam i det hela var det bästa, för om någon fick reda på det så skulle de ju få mig att sluta och trots att jag visste att det var fel så kändes det bra så länge jag gick ner i vikt (förutom när jag satt där med utspänd mage och visste att jag hade gjort det igen, jag skulle ju inte, men jag åt ändå 2 stora portioner pasta och nu måste jag få ut det och det är mitt eget fel, så det är mitt straff). Jag kommer inte ihåg vem jag berättade för först, men jag åkte hem iallafall. Mamma berättade att angela varit där också, inte med bingeätandet, utan mer att inte äta alls. Så jag var inte ensam i det. Jag ville inte gå till ätstörningsklinik. Det skulle för det första vara sjuk lång kö och sen skulle de skriva ut lyckopiller. Jag försökte själv istället. Jag berättade för folk. Att folk visste om det gjorde att jag kunde lättare hålla mig borta från att kräkas. Det kändes som att någon stod och såg mig över axeln och jag kunde inte kräkas om någon såg på. Jag slutade med mina P-piller. Just de pillrena har jag fått reda på efterått kan göra en del skada om man har ett fragilt psyke (är det det jag har? Något måste det vara, det tog inte så mycket att knuffa mig över gränsen) och min syster och flera vänner har alla blivit helt kocko av dem. Jag började på lärarprogrammet, träffade nya vänner, träffade mina gamla vänner mer.
Det var oändligt mycket bättre än förut, men inte helt bra. Sen dess (det här var hösten 2006 tror jag, eller kanske 2005) har jag varit en fungerande bulimiker. Jag har haft återfall, men jag var inte tillräckigt rotad i det för att fortsätta den spiral jag var nere i. Det var inte flera år av kräkande och smygande innan jag berättade. Men som sagt hade jag återfall. Det kunde gå ett tag, och sen var det nån vecka ett par veckor då jag bara förlorade kontrollen. Jag hade mina regler och så fort reglerna övertrampats (bara TVÅ smörgåsar, inte mer!) så var jag tillbaka, två smörgåsar räckte inte, det blev tre och åtta och sen upp med dem igen. Är man i spiralen går det jäkligt fort att åka tio varv och hamna rätt långt ner. Det tar bara de tio minuter det tar att äta åtta smörgåsar, eller några hekto godis, eller en hel chokladkaka, eller något annat. Och här har jag befunnit mig, i ett par år. Det är lite som att vara längst upp i en stor vattenrutschkana, man håller fast sig på kanterna hela tiden, men då och då tappar man taget (äter något sött) och det går sjukt fort att åka hela vägen ner till bassängen och sen måste man klättra upp för ett lång stege för att kunna återta platsen längst upp, där man sitter och håller i sig och hoppas att man inte ska tappa taget.
Det här blir hemskt långt nu. Ok. Förra veckan slutade jag äta kolhydrater. Det kanske låter enkelt, och det var det också. Väck med dem. Bröd, pasta, ris, potatis, godis, kakor, glass, kex, frukt, tårta, honung i teet, socker i kaffet. Ingenting. Jag har läst otroligt mycket om det här de senaste månaderna, kolhydrater, hur det påverkar. Och mycket om LCHF-kost. Hur det fungerar i kroppen. Varje gång jag fallit av min bulimivagn har det varit på grund av socker. Socker är något jag aldrig har kunnat hålla mig borta från eller fått nog av. Sockerberoende har varit något löjligt men jag har verkligen tittat tillbaka på mitt liv och insett att jag är en av dem, en av dem som inte klarar av det. Jag KAN INTE äta bara tre godisbitar. Jag KAN INTE äta bara en bit bröd, eller lite tårta, eller lite glass. Om jag är ensam fortsätter jag, äter tre godisbitar till och sen hela påsen. Alla smörgåsarna, hela tårtan. Om jag är med anda människor äter jag så mycket jag kan utan att det blir uppenbart att jag egentligen bara vill ta hela skålen och frossa i mig, sen sitter jag med SUGET, vill ha mer. Kolhydrater vill ha mer kolhydrater. Och jag klarar inte av att säga nej. Och när jag äter dem, äter jag för mycket och det triggar bulimikern i huvudet som stoppar fingrarna i halsen på mig.
Så i en vecka har jag inte ätit några. Jag har ätit mera proteiner och mycket mera fett än normalt. Inga lightprodukter, äggöra med grädde. Kyckling med avocado och fullfettscreme fraiche. Och i en vecka har jag inte haft något sötsug. Jag var trött, hade ont i huvudet de första dagarna. Använjningsperioden. Men jag hade inget direkt sockersug, eftersom jag inte åt något socker. Det är bara en vecka än så länge, men som det är nu ska jag fan aldrig mer äta kolhydrater. Jag äter jättegod mat, är mätt och det är en helt annan känsla än förut. Det är lite svårt att förklara. När jag är mätt är jag mätt. Jag behöver inte äta mer, jag vill inte äta mer.Just nu har jag inte nån som sitter i huvudet som säger att BARA EN SMÖRGÅS TILL, DET ÄR OK!
Det är inget bantningsprojekt. Men på den här korta tiden har LCHF-kost fått mig att må bättre, om det fortsätter att vara som det varit nu så kommer jag aldrig gå tillbaka. Jag är en av de som inte klarar av att äta socker och jag får vara tillfreds med det tror jag. Allt jag läst, bloggar, artiklar, böcker, jag har vänner som har varit i exakt samma situation. Varje gång är det sockret.
Jag ska skriva varje vecka om hur jag mår och hur det går, men det ska inte bli en LCHF-blogg.
Ok anyway. Det här var nog det mest psykiskt uttömmande jag någonsin skrivit.
