Jag kom precis hem, klockan är ungefär två.
Jag har varit toastmaster på en sittning, jag och Marteijna. Födelsedagskalas för några vänner som gemensamt fyller 97 år (princess är tre år från att de fyra tillsammans ska fylla 100 jämnt). Det var deras vänner med respektivt. Fortsatte sedan med karaoke och en del annat i den inte så välfyllda puben. Kändis-glans över tillställningen med en f.d. Idol-deltagare som sjöng hårdrocksduetter med Skåne. Par. Jag ser par överallt. DJ frasse som försöker bli par, alla andra som bara kramas, håller handen. Jag saknar!
Varför ska det vara så jävla mycket par överallt som bara påminner mig hela tiden om vad jag inte har. Om vad jag inte kan få när jag vill. Det ska kosta 15000 jävla spänn för att bara få krama honom. Det är gnäll, jag vet. och jag har valt det själv. det var ett helt medvetet val jag gjorde, i våras när jag någonstans tog beslutet att ja, jag kan låta mig bli kär. När jag var elak mot och senare gjorde slut med mitt ex. Under alla långa diskussioner om att det inte skulle fungera, att det var för långt bort, att det var för lång tid. Ett förhållande i halvårssteg. Sen sade han, några dagar efter hemkomsten från Frankrike, att han älskade mig och allting spelade egentligen inte någon roll och det var ett val jag tog att det är klart som fan att det ska vara. Hela sommaren som bara var fantastisk trots att jag jobbade hela tiden. Och nu är det tre månader sen vi sågs. Emma var den första att säga att hon inte trodde på det, har jag varit otrogen förut kommer jag vara det igen. Hon är nog förvånad att det är fortfarande, att jag älskar honom och inte kan tänka mig något bättre även om vi ses en gång i halvåret. För det är så. Just nu är det skitjobbigt. Skitsvårt och jag vill bara ner dit. Jag grät lite när jag fick födelsedagspaketet. Det var ett val och allting är värt det. Men det är jobbigt som inget annat också.
På måndag är det officiellt ett halvår sen vi blev tillsammans. Som vi kunde gå hand i hand på stan. Det var sjukt jobbigt, då precis innan. Jag fick höra att han inte orkade riktigt, och han undrade vad jag skulle tycka om han kanske försökte träffa någon annan eftersom jag faktiskt hade pojkvän och han ville inte dela. Det bröt jag ihop helt av, han skulle fan inte ha någon annan, han var ju min. Kom dit nästa dag, söndergråten, svettig efter en hel dag i skogen, direkt från mitt då väldigt färska ex och kastade fram ett om jag är singel, vad är du då? Pojkvän fick jag höra och bara sade bra, var det då! Och han var min. Ingenting jag ångrar, kommer aldrig göra även om det som föregick var allt annat än bra från min sida. Fast å andra sidan så var det just det som fick mig att kunna känna allt det där, vår deal att det bara var nu, kravlöst, han skulle ju snart åka hem till andra sidan världen och jag skulle var kvar i Sverige. Det skulle ju aldrig kunna bli något som fungerar. Att det var på det sättet gjorde att vi kunde prata, umgås och lära känna på ett helt annat vis än om jag hade varit singel och vi hade gjort den normala dejt-grejen. Det här blev så mycket mer än det. Och det kom rätt tidigt egentligen. Första gången jag sov över där, bara sov. Han var lite förkyld, hade sin underbara randiga pyjamas och när vi släckte ljuset så höll han om mig och vi somnade så. Då visste jag egentligen.
Precis så vill jag somna jämnt, alltid.
Känner mig rätt tragisk. men det får vara så. rätt snart åker jag ner iallafall. Snart är november över och sen är det bara ett par veckor kvar. Tiden går jättefort.
